Psykvården dumpade Sara i en snödriva

Ystad
Den 30 december 2009 skrivs Sara in på avdelning 12, en sluten psykiatrisk avdelning på Simrishamns lasarett.

En lång tids ångest och panikkänslor har tagit överhanden över hennes liv, och Sara har inte sovit på flera dygn. Hon befinner sig i en djup depression.

Under tiden på vårdavdelningen medicineras hon med flera sorters antidepressiva läkemedel i kombination med sömntabletter och lugnande medicin. Hon föreslås och samtycker till elbehandling, med vilken hennes behandlande läkare hoppas kunna bryta depressionen.

Fredagen den 29 januari får Sara sin andra elbehandling.

Skär sig i armen
Måndagen den 1 februari grips hon av stark ångest och skär sig i armen med ett rakblad som hon smugglat in på avdelningen i ena strumpan. Trots detta bedömer läkaren att hon inte längre ska vårdas på avdelningen.

Dagen efter, tisdagen den 2 februari, skrivs hon ut och uppmanas, med en lapp med en läkartid i fickan, att åka "hem".

– Jag har ingen fast bostad och inga pengar. Jag stod där med min packning och kände att nu orkar jag inte längre. Allt blev svart, berättar Sara.

Vad som sedan hände har hon inget klart minne av. Hon beskriver suddiga bilder av hur hon, efter att vårdavdelningens dörr slagit igen bakom henne, i panik rusar upp på järnvägsspåret utanför vårdavdelningen för att hon känner att hon inte längre orkar. Hur hon på nytt skär sig i armarna, hur polisen kommer, hur vårdavdelningen nekar att ta henne tillbaka. Hur hon skjutsas i polisbil till akutmottagningen i Ystad, där hennes anhörige Anders Andreasen slutligen hittar henne efter flera timmars oroligt sökande.

– Trots att man lovat kontakta mig i god tid före en permission, ringde ingen mig. Saras syster ringde av en slump till avdelningen och fick beskedet att hon skrivits ut, berättar han.

Ingen ringde
– Ingen hade brytt sig om att ta reda på om hon hade pengar att resa för, eller vart hon skulle ta vägen överhuvudtaget. Systemet har stängt dörren för Sara och bokstavligen satt ut henne i en snödriva.

Själv berättar Sara om ett liv på ständig flykt. När hennes biologiske far dömts ut som vårdnadshavare av Ystads socialtjänst efter mammans död då Sara var nio år, slussades hon i fem år mellan olika familjehem. Vid 14 års ålder fick hon ett hem hos sin äldre syster och systerns dåvarande sambo Anders Andreasen, som sedan dess varit Saras trygga punkt i livet.

Sara söker efter ord för att beskriva hur hon upplever sin situation.

– Jag känner att jag inte är frisk, säger hon eftertänksamt.

– Jag känner inte att jag kan kontrollera min värld.

Ordination: psykofarmaka
I läkarutlåtandet till Försäkringskassan beskriver den utskrivande läkaren Sara som en person med helt nedsatt arbetsförmåga, vars möjligheter att rehabiliteras inte går att bedöma.

"Svår uppväxt. Sedan åtta månader tillbaka ökad ångest och nedstämdhet med självskadebeteende. Ångestfylld och nedstämd. Ordination: Psykofarmaka", skriver han i det kortfattade utlåtandet. I dag tar Sara fem mediciner med antidepressiv och lungande effekt.

– De hjälper lite för stunden. Men de löser ju inga problem, säger hon.

Anders Andreasen berättar om känslan av maktlöshet inför vad han upplever som samhällets ovilja att ta ansvar för personer med psykisk sjukdom.

– Det handlar om människor som hamnat snett och behöver hjälp, men som psykvården kastar ut i en verklighet de inte kan hantera. Något brister från samhällets sida, antingen det handlar om pengar eller sunt förnuft.

Själv har han tagit tjänstledigt från jobbet för att vaka över Sara.

– Hon har en tid hos en läkare i öppenvården den 15 februari. Tills dess måste jag vara hemma. Det tär på ekonomin, men jag gör det med glädje för Saras skull. Jag kan inte bara lämna henne i sticket, säger Anders Andreasen och tillägger tyst:

– Jag vågar helt enkelt inte lämna henne ensam.

Källa: www.ystadallehanda.se

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hur kan dom göra så här?
Hur kan dom bara "ge" upp en mäniska?
Hur kommer vårat samhälle bli?
Ska det BEHÖVA gå runt människor som inte vill leva mer för att dom inte kan få hjälp?

Det är fan sorligt!

TÄNKER PÅ DIG SARA!
Tänker på alla roliga stunder va har haft :)
Många kramar och massa tankar till dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0